Birgit hade ställt klockan på halv sju då Jonathan och jag skall vara vid receptionen halv åtta. Josefin hade hjälpt oss att ställa mobilen på väckning till klockan sju som säkerhet om väckarklockan inte skulle ringa. Innan vi somnade i går kom det ett sms på mobilen. Det är säkert Josefins kompis Jennifer tänkte vi och brydde oss inte.

Klockan ringde halv sju och vi skuttade upp. Jag lämnade mobilen till Josefin så att hon kunde läas sms:et. ”Resan till Plitvice går klockan sju, var vänlig bekräfta” stod det i sms:et. Just som Josefin läste detta ringde mobilen. Det var Carina som ville höra om vi fått sms:et.

Nu blev det bråttom för Jonathan och mig. Snabb frukost och iväg. Tur att vi packat ryggsäckarna kvällen före. Sex minuter i sju lämnade vi lägenheten och gick med raska steg mot receptionen. Vi hade inte gått långt förrän det kom en bil som stannade och föraren frågade om det var vi som skall till Plitvice. Resan går från Medulin sa han, jag kör er dit. Snabbt in i bilen och nu gick det med fart.

Tio minuter över sju var vi i Medulin som ligger sydost om Pula och där fick vi vänta på bussen som kom tjugo över sju. Det var också en liten grupp tjejer som satt och väntade som skulle med bussen. Väl på bussen förstod vi att vi var de enda svenskarna, resten var från Holland. Det var också en holländsk guide på bussen men som tur var så fanns det också en engelsktalande guide.

Vi gjorde ett stopp för fika

Vi åkte norrut genom Pula och fortsatte in i landet i riktning mot Rijeka som ligger längst in i bukten öster om Istriahalvön. I norra Istrien finns det ett berg som är 1272 m. ö. h. som vi passerade genom en lång tunnel. Nu kan vi se havet och två av Kroatiens två största öar, Krk och Cres. 

Färden genom Rijeka tog lång tid då det var vägarbeten på den väg som var tänkt som resväg. Vi åkte en mindre väg genom Rijeka efter havet och fick se en hel del av stan. Före 2:a världskriget var staden delad i två delar av en flod. Den västra halvan tillhörde Italien och den östra Jugoslavien.

Här sitter man på huk

Vid tiotiden gjorde vi ett stopp för fika och toabesök. Jonathan gillade inte toan då det inte gick sitta normalt, här skall man sitta på huk över ett hål i golvet. Efter tjugo minuters paus fortsatte vi kustvägen mot Senj.

Guiden berättade om Boravindarna som blåser från land ut mot havet med en hastighet av 150 km i timman. Därför är ön Krk helt kal på landsidan där vinden blåser bort alla sand och växtlighet. På sjösidan är det grönt för där kommer inte vinden åt.

Vi passerade Senj och lämnade kusten. Vägen gick in i en dal och fortsatte uppåt i serpentiner. Vi kom upp till ett pass och här var det molnigt och regnet hängde i luften. Vi fortsatte genom ett växlande landskap och såg försäljare efter vägen som sålde ost, honung m.m.

Kvart i ett var vi framme vid Entré nr 2. Här får ni tio minuter innan vi skall gå sa guiden. Det hade regnat och nu skvätte det bara lite och var 17 grader varmt. Folk gick klädda i regnkläder och tröjor och verkade frusna.

Vi hade inga regnkläder med men jag köpte en tröja som vi kan turas om med. Vi köpte lite choklad och nötter för vi var hungriga. Det hade sagts när vi bokade resan att vi skulle äta när vi kom fram Nu fick vi veta att vi skall äta efter vandringen innan vi åker tillbaka.

Strax före att vi skulle gå fick vi nys om en hamburgerbar där vi köpte var sin hamburgare som vi åt när vi gick. Vi gick i rask takt över en gångbro upp till en hållplats där vi skall åka ”tåg”, en buss med två släp.

Vägen vi åkte gick uppåt i serpentiner till de övre sjöarna. Vi lämnade ”tåget” och gick på spångar vidare in i parken.

 Det fanns massor med vattenfall och ju längre in vi kom ju vackrare blev det.

Alla skulle tydligen ta på näsan

Promenaden gick i raskt tempo så det gällde att fota – gå ikapp – fota – gå ikapp.

Vi kom till en större sjö och kom lagom till att en båt skulle åka så vi klev snabbt på.

Vi kom till en större sjö där vi skulle åka båt.

I bakgrunden syns Krks kala klippor