Pontus fick för sig att han skulle gå ner
till botten och jag hängde på. Det var enkelt att gå ner, bara att köra
hälarna ner i det lösa vulkangruset.
Nere på botten var det varmt som i en gryta.
Här var det vindstilla och allt svart drog åt sig värmen. Jag tog några kort
och sedan skulle vi upp. Ja, ner var enkelt att gå men upp .....
Vi klättrade uppåt i det lösa gruset. Två
steg fram ... ett tillbaka.
Det var oerhört jobbigt och ibland rasade vi ner en bra bit och fick börja
om igen.
Jag lyckades att ta mig upp på fast underlag ...trodde jag.
Det var ju vulkaniskt berg och gick sönder när jag stod på det. Jag ramlade
ner och rullade en bra bit ner för sluttningen.
Nu var det bara att bestämma
sig: Jag ska upp.
Vi kom upp så småningom och jag tänkte "Vad
hade jag där att göra"
Vi körde vidare söderut till en vulkan med två kratrar. Pontus ville upp
mellan kratrarna och jag hängde på.
När vi kommit över hade vi en fantastisk
utsikt.
Nu skulle vi tillbaka och det var inte lika
enkelt. Vi hade en stark motvind och det var riktigt otäckt att gå.. Jag
fick ta det lugnt och gå på huk mellan kratrarna och tänkt "Vad hade jag här
att göra"
Vi kom till en liten by och tyckte att det
var dags att äta. På en liten skylt stod det Taverna. Skylten pekade in
mellan två hus så vi gick dit. En skylt till. Den pekade ner för en trappa
så vi gick ner ock gick in genom en dörr.
Där satt byns befolkning och åt. När vi kom in blev dom tysta och bara
tittade. Vi satte oss vid ett bord men inget hände, alla bara tittade.
Efter en stund kom det fram en kvinna och började prata på spanska. När
hon nämnde ordet "karne" svarade vi "Si". Karne är kött och det var det enda
vi förstod.
Det var inte lång väntan. Vi fick ett stort
fat med kött, ett fat med grönsaker och ett litet fat med potatis. Potatisen
var oskalad och kokt i massor av salt. Skalet var alldeles vitt av salt. Det
smakade mycket gott. Till efterrätt blev det glass.
Efter uppehållet i den lilla byn fortsatte vi norrut på västra sidan av ön.