Kyoto

Fredag 14/8.

Vaknade halv sju, sovit gott, kopplade av i massagefåtöljen, duschade och rakade mig. Frukosten kom kvart i åtta via en lucka i väggen vid dörren. Den var enkel men mättande.

Frukosten serverades på rummet.

Receptionisten

Ulrika och jag träffades klockan nio vid receptionen, Vi lämnade in vårt bagage i receptionen och gick till tunnelbanan och åkte till Kyoto centralstation.

Där lyckades vi hitta rätt buss till Nijojo-templet. Vi löste entrébiljett och gick in på området. I templet fick vi ta av oss skorna och gå i bara strumplästen. Fotografering var förbjuden men det var inte mycket att fotografera.

Templet var mest känt för golvet i en del av templet. När man gick på det så kvittrade det. Det skulle likna kvitter från näktergalar och förr i tiden skulle det varna om fienden tog sig in.
 

Vi gick en lång gata fram till templet men när vi kom fram kände vi att vi var ”tempeltrötta” så vi vände tillbaka och tog bussen mot Kyoto station.

De skulle åka till Tokyo i morgon. Från Takeda station gick vi till ”vårt” 7-eleven, tog ut pengar och köpte dricka.

Vi hämtade våra packningar på hotellet och flickan bakom disken var så artig och tackade så mycket.

En snabb vandring till tunnelbanestationen där vi höll på att hamna på fel tåg. Vi upptäckte det i sista minuten och bytte. Tåget som vi åkte, åkte över marken så att man kunde se över alla hustaken.

Vi gick till Shinkansens biljettförsäljning och bokade sittplatser på tåget till Tokyo. Vi fick inte plaster bredvid utan bakom varandra.

Vi tog rulltrappan upp till perrongen som vi skulle åka ifrån. Ulrika tog av sig sin packning och jag vaktade den under tiden som hon sprang och handlade. Klockan tickade mot halv men ingen Ulrika kom, sex minuter kvar och ingen Ulrika.

Jag ställde mig vid rulltrappan för att kunna se när hon kom, fem minuter kvar, fyra minuter kvar och ingen Ulrika. Tre minuter kvar och tåget har kommit in, två minuter kvar och ingen Ulrika.

Nu var det bråttom så vi fick rusa. En minut kvar och vi var vid vagn sju och skulle med vagn 14. Vi valde att hoppa på vagn 12 för att vara säkra på att komma med och gå genom vagnarna till vår vagn.

Vi beräknas vara framme i Tokyo strax efter sju, två och en halv timmas restid. Det löste sig med våra platser, flickan som hade sin plats bredvid mig erbjöd sig att byta så Ulrika och jag kunde sitta tillsammans. Jag somnade och sov i cirka en timma.

 Prick tio över sju var vi framme på Tokyo station. Monika hade skickat ett meddelande att vi skulle gå av en station innan Tokyo central men vårt tåg stannade inte där. Josefin hade sänt ett sms att vi skulle ta monorailen till U7, därifrån kunde vi se hotellet på vänster sida.

 Sagt och gjort, vi frågade en vakt om var monorailen fanns men han kunde bara japanska så vi var som två stora frågetecken. Då pekade han i den riktningen vi skulle gå. Vi irrade runt ett tag och letade efter skyltar med monorail på men fann inga.

Vi fann däremot en översiktskarta och en vänlig man som hjälpte oss.  Nu tog vi JR-tåget några stationer och fann äntligen monorailen. Nu gällde det att hitta U7, kunde det vara sjunde stationen?

Vi tog monorailen men efter två stationer tyckte vi att något var fel så vi hoppade av. Det var dåligt skyltat med stationsnamn så vi kollade på en informationstavla och fann en station där det fanns en sjua så vi hoppade på nästa tåg som kom.

Vid station sju hoppade vi av men såg inte skymten av hotellet. Vi tog oss ned till spärrvakten som var en ung hjälpsam kvinna. Vi visade adressen till hotellet och hon slog i en kartbok. Sedan förklarade hon att vi skulle åka tillbaka till station 2, byta till tunnelbana och åka en station.

Det var bara att ta sig över till andra sidan och ta monorailen tillbaka. På station två var det svårt att hitta tunnelbanan. Det var urdåligt skyltat och vi hade hamnat i ett köpcentra. Vi stannade en man och frågade efter vägen och han pekade att vi bara skulle gå rakt fram och ta hissen ned till tunnelbanan.

Efter att vi gått ett tag frågade vi om vägen igen och, ja, vi var på rätt väg. Ytterligare ett stopp då vi var tveksamma. En kvinna såg att vi var vilsna så hon följde oss fram till hissen. Vi tog hissen ned till B1 som var en våning under mark. Där fann vi tunnelbanan, äntligen. Vi löste biljetter och åkte en station, Det var långt mellan stationerna så vi åkte ett bra tag innan vi var framme.

Nu skall vi hitta hotellet. På en översiktskarta hittade vi hotellet och det skall vara 700 meter att gå så vi tog oss ut från stationen. Vi fann en ny översiktskarta där det var 900 meter att gå. När vi såg oss omkring kunde vi se hotellet. Det var bara att knata på. Väl framme vid hotellet skulle vi hitta entrén.

Efter att ha gått runt halva huset kunde vi se en monorail. Det visade sig att det fanns flera monorails i Tokyo, det var därför vi åkt så fel.

Vi knatade vidare och när vi nästan gått varvet runt så kom vi till entrén. Det hade tagit två och en halv timma att ta sig från Tokyo station till hotellet och klockan är nu kvart i tio. Det tog lika lång tid som att färdas 50 mil från Kyoto till Tokyo.

Entrén var elegant men vi var för trötta för att uppskatta det. En kvinna visade oss till incheckningsdisken där vi försökte att förklara att vi redan var incheckade av våra fyra vänner.

Hotellet var lyxigt med massor av snorkig personal som med glädje tog emot gäster som kom i fina bilar, var fint klädda med fint bagage. Vi kom gåendes, trötta, svettiga, luktade illa och bar vårt bagage på ryggen. Inte kunde vi bo på ett sånt fint hotell.
 

Mannen i receptionen skrev vilka rumsnummer vi skall besöka och vi tog hissen upp till våning 28. Äntligen framme. Jag var dödstrött, duschade av mig allt svett och somnade halv tolv trots att Erik och Omid var vakna och såg på TV.