|
På väg till England i hemmabyggd sportbil
|
|
Han byggde sig en
sportbil i det egna garaget.
Månne en man med mer motorolja än blod i ådrorna?
– Inte alls! Jag har tummen mitt i näven när det gäller bilar,
säger Ingmar Strannevik. |
|
| |
 |
Det dalsländska helglugnet bryts av ett
dovt mullrande.
Ut ur skogen glider en diaboloröd sportbil. Solen vältrar sig
vällustigt i lacken.
Ingmar Strannevik smeker in trean och bilen flyter fram längs
vägen, klistrad vid asfalten. Förmodligen är han inte medveten om
att mungiporna är på väg mot örsnibbarna.
Men uppenbart är att han njuter. Kanske lika mycket som
undertecknad.
För med växthuseffekt och klimathot, komfortkrav och all annan
klokhet tillfälligt arkiverad så är det bara att konstatera:
Att en solig höstdag glida fram längs slingriga dalsländska
asfaltsvägar i en Super Seven hamnar högt på listan över
minnesvärda upplevelser.
Doftsymfonin med inslag av gödsel, ensilage, jord och barrskog
spetsas med lövträdens höstfärger och fartkänslan trots att det
bara går i 70–80 kilometer.
Att samma höstdag i en Super Seven glida fram längs dalsländska
grusvägar är inte fullt lika roligt. Det är stötigt, stumt och
obekvämt. Att det rasslar in småsten i kupén förhöjer inte nöjet.
– Bilen är tungstyrd och kopplingen hård, berättar Ingmar. Det
finns ju ingen servo. Jag har inte låtit någon annan köra den.
Undertecknad, som likt sagans Karlsson på taket är en genomklok
och lagom tjock man i sina bästa år, hade varnats för att försöka
åka med.
– Kommer du in i bilen så kommer du aldrig ur, varnade en
omtänksam kollega.
Men bilen är ändå förbluffande rymlig för att vara så liten, 177
centimeter bred. Med lite metodik tar man sig i och ur bilen
tämligen enkelt.
Ingmar Strannevik, till vardags frisör i Färgelanda, berättar att
han ägt och kört sportbilar i sitt tidigare liv. Men senare i
livet blev det som med de flesta andra stadgade män till att köra
vanliga personbilar.
Egentligen var det lite slump att det blev en Lotus. Via en kompis
fick han nys om en fräck sportbil, en Lotus Super 7.
– Jag blev heltänd, tog kontakt med återförsäljaren i Sverige och
köpte bilen i byggsats.
Julen 2004 anlände bilen i delar till Järbo. På prislappen stod
det 320 000 kronor.
Våren 2005 kunde denne man, som enligt egen utsago har tummen mitt
i näven när det gäller bilar och motorer, rulla ut den
färdigbyggda bilen ur garaget. Hur gick nu detta till?
– Mycket tack vare min granne Ove Johansson, mer känd som Ove i
Krabbetorp. Han är bra på motorer och bilar. Mycket tack vare hans
hjälp blev bilen färdig.
– Fast egentligen var det ganska enkelt. Det följde med en
utförlig monteringsanvisning på engelska och det gick egentligen
inte att sätta ihop bilen fel.
Försommaren 2005 blev bilen vederbörligt typgodkänd, registrerad
och besiktigad och fram till i dag har den rullat cirka 800 mil.
Komna så här långt i historien kan det vara på plats med en liten
förklaring. Det bilmärke som hela tiden nämns i texten är Lotus
Super 7.
Men på det gulgröna emblemet på motorhuven läser man ju Caterham
Super 7?
Ingmar Strannevik berättar att det mellan 1957 och 1973 byggdes
ett antal Lotus 7-varianter.
1973 övertogs produktionen av återförsäljaren i Caterham och det
blev också namnet på de Super 7-bilar som sedan dess har
tillverkats enligt det ursprungliga konceptet.
I morgon är Ingmar och 14-åriga dottern Josefin på väg till
England och Norwich för att delta i stort jubileumsfirande. I år
är det 50 år sedan den första Lotus Sevenbilen rullade ut från
fabriken i Hethel nordväst om London.
Anders Nilsson
anders.nilsson@bohuslaningen.se
0528-717 70
|
Fakta: |
Om bilen
Längd: 320 centimeter
Bredd:172 centimeter
Motor: Rover, rak fyra, 1,8 liter, 140 hästkrafter
Bromsar: skivbromsar fram och bak, Triumph Spitfire, Ford
Scorpio.
Tjänstevikt: 770 kilo
Maxlast 130 kilo
Karosseri: öppet
Sittplatser: två
Bagageutrymme enligt Ingmar Strannevik: – plats för liten
kameraväska +2 necessärer. Möjlighet spänna fast resväska
baktill. |
|
|
|
50 YEARS OF THE 7
