Kälkåkning på vintrarna var alltid kul. Åkte vi inte kälke så åkte vi på en masonitbit.
Vi hade en liten backe i änden på Tryggvegatan som vi åkte utför men den var inte lång. I bland gick vi upp i skogen och åkte nerför något berg på en masonitbit och det gick fortare och mycket roligare.

En dag kom en av kompisarna med en lång trästege som han hittat. Vi fick en idé om att kunna åka på den och mer idéer kläcktes. Nån kom på att sko det längsgående trät med masonit för att få mer fart och någon annan kom på att vi kunde ha en böjd plåt framtill så att inte stegen plöjde ner i snön.

På Linders fanns en bra backe bakom fotbollsmålet. Där brukade vi åka kälke och skidor ibland. Vi drog upp stegen i backen och alla satte sig på, en på var stegpinne. klarsignal och alla tog upp benen och vek in dom under framförvarnades lår. De gick undan och vi hade roligt nästan en hel vinter med stegen.

Ja, nästan.

En gång när vi skulle åka som vanligt så hände det.
Alla hade satt sig på stegen och vi var sådär 10 barn som skulle åka. Klarsignal och upp med fötterna och så bar det iväg. Nere i backen var det en knäck när backen planade ut och i den knäcken fick vi sladd. Rätt mot ett äppleträd. Alla kastade sig av stegen och stegpinne efter stegpinne gick av. Kurt, som inte hade lagt märke till att stegen körde på trädet, satt kvar.

Stegen stannade precis när Kurt satt med ett ben på var sida av stammen så han klarade sig men stegen gick aldrig använda mer.