Min moster Ann-Mari hade jag en mycket god kontakt med. Så fort hon var ledig så tog hon hand om mig. Vi gick ofta på stan och tittade i affärer. Hon köpte fina kläder till mig och det minsta som jag tittade på en leksak så ville hon köpa den till mig.

 

Ja, hon var genomsnäll och alla i släkten älskande henne.

 

Hon var gift med med morbror Olle och under mina första levnadsår bodde de på Bautastensgatan på Hisingen. Vi bodde i Matshugget och tog ofta färjan över och hälsade på. De flyttade sedan till Nordenskiöldsgatan. Där var jag ofta och hälsade på och så fort moster Ann-Mari kunde kom hon hem och hämtande mig.

 

Morbror Olle tog mig ofta med till Slottsskogen där han och jag lekte vid en av dammarna. Han hade med sig skruvkorkar från spritflaskor och vi satte i en trästicka i botten och ett papper till segel och lät de små "båtarna" segla ut på dammen.
Morbror Olle brottades ofta med mig och det slutade alltid med att han blev liggandes på golvet med mig över, då var jag överlycklig.

 

Det hände ibland att moster Ann-Mari pratade om att hon hade en liten flicka. Det tyckte jag inte om då jag ville vara i hennes centrum. Jag visste också att morbror Olle och hon inte hade några barn men hon visade ibland ett foto på henne och en liten flicka.

 

*****

 

Ann-Mari dog en alldeles för tidigt, 45 år. Då bodde vi på Tryggvegatan på Hisingen. Jag minns så väl när mamma hade besökt Ann-Mari på sjukhuset och kom hem alldeles förkrossad. Ann-Mari hade dött på "uppvaket" av en blodpropp i lungan efter en operation där en cysta togs bort.

 

Det var en alldeles speciell begravning där hela släkten samlades i lägenheten på Nordenskiöldsgatan. Där var det enda gången som jag sett begravningskonfekt. En skål med karameller som var inslagna i svart papper med silverdekor.

Efter en stunds väntan kom så kistan på en likvagn dragen av fyra hästar och stannade på gatan utanför. Vi fick lämna lägenheten och köra i bilar i en lång kortege genom stan efter likvagnen till Kvibergs kyrkogård där begravningsakten skedde. Kapellet var helt fullsatt av alla hennes vänner, arbetskamrater och släkt. Under gravsättningen regnade det rejält så alla tårar som vi fällde syntes inte.

Efteråt samlades alla till en stor middag i Ann-Maris stil, mycket mat, och sprit serverades och efter en stund var alla glada och det var mycket skratt.

 

*****

 

Många år efter hennes död berättade mamma att Ann-Mari hade haft en dotter. som hette Ingalill. Ingalill föddes 1938 i Haga församling, då var Anne-Marie 21 år, fader okänd.
Ett halvår senare kom barnavårdsnämnden och hämtade flickan. Ann-Mari hade skrikit och gråtit i förtvivlan men inget hjälpte, de tog hennes barn.

Varje jul i flera år gick Ann-Mari till barnhemmet vid Stigbergstorget för att få se sitt barn. Hon visste att barnet förts dit och kunde stå i timmar och titta in genom fönstren för att få se Ingalill. Hon fick aldrig se sitt barn mer.

 

*****

 

* I vuxen ålder började jag att släktforska och bestämde mig för att finna Ingalill.

Det var lätt att finna Ann-Mari och Ingalill via kyrkböcker.

* De bodde på Brunnsgatan i Haga och redan när Ingalill bara var 6 dagar gammal gick avis till barnavårdsnämnden.

* När Ingalill var knappt 7 månader hämtades hon av barnavårdsnämnden och flyttades till Carl Johans församling.

* 1940 adopterades hon av lokförare Fritz Oskar och hans hustru Ester Maria.

* Ingalill gifte sig när hon var 24 år med Åke Ragnar. De fick tre barn.

 

Jag följde dem via olika pastorsexpeditioner och fick mycket god hjälp av personalen på expeditionerna. På Tynnereds pastorsexpedition fick jag reda på att Ingalill hade avlidit. Jag fick aldrig träffa henne. Hon dog 1987 i en ålder av 49 år.