Kvart i åtta var det väckning, vi har
sovit gott men det är lyhört på hotellet. Vi
åt frukost som inte på långa vägar var så
fin som tidigare.
Väskorna kånkades ner, vi checkade ut och
fick väskorna på bussen. Det fanns tid över
för en kort promenad på baksidan av hotellet
innan vi åkte.
Bussen stannade en kort stund för
fotografering nedanför de vita bergen.
Josefin hann köpa ett malakithalsband under
tiden.
Vi gjorde ett stopp för bensträckare innan
vi kom fram till En mattfabrik.
Först slussades vi in i ett rum där vi fick
allmän information om tillverkningen av
handknutna mattor.
I
nästa rum visades växtfärgningen och hur
indigo färgade garnet blått. Garnet var
först gult men luften förändrade garnet till
blått.
Vi fick även se ett kar med silkespuppor och
hur man fick ut silkestrådarna ur pupporna.
Puppor och trådar
Silkestrådarna.
Vi slussades vidare till ett rum där det
satt några kvinnor och knöt mattor. Knutarna
var dubbla men enkla att göra och det gick
fort med knutarna. Nu var det fotoförbud i
fortsättningen och vi slussades upp till ett
stort rum där vi fick sitta runt väggarna.
En
man berättade om mattorna och antalet knutar
per centimeter och två man hade fullt upp
med att rulla ut mattor på golvet till vårt
beskådande. Vi blev serverade turkiskt
kaffe, äpplete, svart te och raki undertiden
vi tittade på mattorna. När visningen var
över vällde det in försäljare som tog hand
om oss.
Alla blev omhändertagna av en försäljare och
vi fördes till olika rum. Vår familj hamnade
i ett rum där vi skulle tvingas att köpa en
matta. Två män sprang och hämtade mattor som
rullades ut på golvet framför oss medan
försäljaren försöket få oss att peka ut en
matta som fin. Priserna var 4000 -8000 € för
små mattor.
Vi aktade oss för att visa intresse för
någon matta och efter en stund tackade vi
för oss och gick. Försäljaren sprang efter
och försökte få oss tillbaka men det
lyckades han inte med.
Ingen av oss hade köpt nån matta och vår
guide var besviken. På bussen höll han ett
långt föredrag om lönerna i Turkiet och
påpekade att man som turist inte bara skall
utnyttja landet utan också handla. Han har
provision
på det vi köper.
Mehmet berättade också att vi bör ge drick
till chaufför och guide och även hur mycket
vi bör ge. Vi bör ge en € per person och dag
till var och en av dem.
Den "turkiska byn på landet"
var rena turistfällan.
Efter en kort resa blev det lunch. Det var
det rörigaste stället hittills med hög
ljudnivå och maten, ja, den pratar vi inte
om. Utanför låg en stor hög med tomflaskor.
Jag vet inte om det var konstverk eller
soptipp !!
Vi passerade en by vid vägen.
Elledningar i Antalya.
Vid nästa stopp köpte vi var vår glass och
sen bar det av utför mot Antalya och
backarna var branta.
Vi fick våra rum, Birgit och Josefin gick på
upptäcktsfärd runt hotellet och kom tillbaka
med flera grapefrukter som de plockat vid
entrén.
Vi smakade på en och den var mycket god.
Nu var vi hungriga och tog en promenad
österut in mot ett centrum och efter cirka en
kvart fann vi en liten servering.
Josefin
beställde ostburgare, vi andra valde
omelett. Det smakade mycket gott och vi var
helt nöjda. Några män spelade spel och
visade oss gärna hur det gick till.
Längre ner på gatan fann vi en godisbutik
där vi blev varmt mottagna. Vi visades in i
butiken och de ville bjuda olika läckerheter
och alla var mycket trevliga.
Vi
köpte lite godis, vatten och läskedryck.
Vi fick smaka på läckerheterna i affären.
På väg tillbaka tog vi en omväg mot stranden
men valde att bara se på utsikten då det var
lång väg ner.
Där pratade vi med en trevlig taxichaufför
som berättade om omgivningen.
På
hotellet spelade vi kort och åt godis. Innan
vi la oss gick vi ner till receptionen och
pratade med några i resesällskapet.
