Vi vaknade av att det åskade och regnade. Med gryningen kom också dimma. Vi tittade på gårdens ponnyer som gick bredvid campingen.

I taket fanns fyra stora krokar, i en av dem hängde en järnampel med en blomma i. Längst in fanns en stor, stor öppen spis som var i golvhöjd och så hög att man skulle kunna gå rak in i den. Den var också väldigt bred. Det fanns inte något som påminde om ett svenskt hem förutom TV:n.

Under tiden jag var där kom brevbäraren för att lämna brev och klev vant in på tyglapparna. Bondkvinnan berättade att hon fått kort från sin son i det militära och visade ett fotografi.

Till frukost blev det chokladpudding och då var klockan halv tio. Vi packade bilen i lätt regn och fortsatte vår resa.
 

Vi fortsatte in i Paris och fick syn på en polis som vi stannade och frågade efter Eifeltornet. Han förstod inte så jag försökte Eifeltower men det förstod han inte heller.

Jag hämtade papper och penna och ritade tornet. Då förstod han och visade på motsatt håll mot det vi kört.

I Paris gäller det att stå på gasen då trafiken är livlig och det finns inga filmarkeringar.

Vi kom rätt på Eifeltornet och parkerade där. Vi tog trapporna till första avsatsen och jag fortsatte med hissen till toppen. Ann-Mari ville inte följa med.

  Hissen var skranglig och man fick byta hiss på mitten av tornet och fortsätta med en annan. Bytet var otrevligt då det var så stort avstånd mellan hissarna så man kunde se ned mot marken mellan dem.

Utsikten var fantastisk men filmen i kameran tog slut. Jag kom en timma senare till Ann-Mari än det vi sagt.

Vi körde till Triumfbågen och tog mörkerkort. Vi körde längs Seine och försökte leta oss ut ur stan.

Efter att ha frågat efter vägen ett flertal gånger lyckades vi ta oss ut till A6 och lämnade Paris klockan halv tolv på natten. Vi körde motorvägen en bit söderut och stannade på en parkeringsplats där vi sov i bilen.