Repövningens slutfas var i närheten av
Timmerviks kyrka nära Vänern. Där stred vi
mot Infanterister från Borås. På denna
repövning ingick fördröjningsstrid.
Boråsförbandet var modernt utrustat och åkte
i bandvagnar medan vi hade den gamla tunga
utrustningen och cyklade.
Vi hade slagit läger i
närheten av den väg som fienden beräknades
komma på. Alla förberedelser var gjorda med
trådminor o.s.v. På morgonen väntades
fienden så vi packade tält och övrig
materiel som forslades bort till säkrare
plats.
Som alltid när militärer
förflyttas går en förpatrull en bit före
huvudstyrkan, alltid! Så även denna gång. Vi
förberedde oss för strid genom att ligga med
vapnen riktade mot vägen. Jag fick i uppgift
att vara minvakt och satte ett gult band i
mössan för att visa att jag nu inte var
stridande. Som minvakt är man informatör för
de stridande och skall då informera att
t.ex. vägen är minerad så att den inte går
att passera. Man kan ju inte lägga ut
riktiga minor.
Fienden kom, jag stoppade dom
och vår pluton sköt för fullt. Jag tog mig
snabbt upp till min pluton och vi fick order
att snabbt dra oss tillbaka. När vi kommit
en bit in i skogen fick vår plutonschef
grubblerier om att kanske… hade vi dragit
oss tillbaka för tidigt. Han vände plutonen
och vi tog oss tillbaka mot vägen igen. När
vi kom fram höll fienden på att samla sig
efter att ha anfallit vårt tomma läger. Vi
la oss i skytteställningar och besköt
fienden igen och drog oss snabbt tillbaka.
Vid Bataljonens genomgång
efter striden fick vi så mycket beröm. Först
släppte vi igenom förpatrullen för att sedan
minera vägen så att vi kunde beskjuta
huvudstyrkan. Sedan lämnade vi slagfältet
för att sedan komma tillbaka och skjuta
igen.
Vi berättade aldrig att vi
var för sent ute och missade att stoppa
förpatrullen och att komma tillbaka inte var
meningen egentligen.