Vi var ute på slutmanövern som varade en vecka och snart var det muck. Någon stans på Västgötaslätten hade vi hamnat i strid med fienden. Vädret var fint och vi låg i skyttegravarna och sjöng "En sång en gång för länge sen".

Andra dagen kände jag inte för att kriga mer så jag sjukanmälde mig. Jag körde med magont även om jag inte hade det. Jag hade kommit på att det var bättre att åka med ut på manövern och sedan sjukanmäla sig. Blev man inte sjukskriven så gick det i alla fall bort i bästa fall en dag. Många sjukanmälde sig innan manövern och fick ändå åka med ut i strid.

Det dröjde till sent på kvällen innan vi fick kontakt med sjuktransporten, under tiden låg vi och väntade utanför ett tält. Vi fick inte komma in i tältet för vi kunde ju smitta de andra, var vi inte sjuka så blev vi det nästan för det var i mars månad och kallt på kvällen och vi låg och frös.

Vi var sex stycken som körde med magen och en sjunde som var rejält förkyld. Ja, han var rejält förkyld och låg och hostade, nös och snörvlade. Vi blev transporterade till bataljonsförbandsplatsen där en läkare undersökte oss en i taget, han klämde och kände på min mage innan jag fick gå ut till de andra. Sex av oss blev sjukskrivna, den sjunde fick magnecyl och halstabletter och fick sen återvända ut till kompaniet.

Vi andra blev transporterade till brigadförbandsplatsen där det var stora tält resta med riktiga sängar i. På vägen dit stannade vi för att köpa godis i en automat, man vet ju inte hur länge det dröjer innan man får mat, sjukvårdarna som körde oss tittade förvånat men sa inget. Mitt i natten var vi framme och jag fick en säng att sova i, jag somnade direkt. Vi väcktes tidigt på morgonen och sen var det bussresa in till regementet och inkvartering på ett logement, dom hade en hel våning för sjukskrivna. Där låg vi resten av veckan och fick dietmat men det var en kille som gick ärenden till kiosken och köpte godis till oss.