Min första tvåhjuling var en liten cykel med trähandtag och träsadel. Den hade ett stort hjul fram med trampor på och ett litet hjul bak Några skärmar hade den inte.

Vi var ofta i Munkedal på somrarna och denna sommaren bodde vi på Svarsvik nära Gårvik utanför Munkedal. Där tränade mamma mig på att cykla och en gång skulle vi träna att åka i en lång backe i skogen. Mamma stod bakom och jag satt på, hon lovade att hålla stadigt när jag åkte ner för backen. Det gick väldigt fort i backen och när jag kommit ner och glad vände mig om stod hon kvar högst upp i backen.

Så var det dags att åka hem. Vi tog tåget till Göteborg och gick av vid centralstationen. Mamma bar väskorna och jag bar min cykel som jag var mycket stolt över. Vi skulle ta spårvagn och buss till Eldaregatan.

Spårvagnarna på den tiden hade påstigning bak och där satt en konduktör som tog emot pengar eller biljett. Mamma gick på först med väskorna och efter kom jag med cykeln. Konduktören såg inte mig för jag var ju liten, så när jag hade lyft in min cykel och fått in ena foten stängde konduktören dörrarna och tryckte på knappen som signal till föraren att köra.

 Spårvagnen rullade iväg men jag höll hårt i cykeln och åkte med utanför. Folk utanför blev rasande och sprang bredvid vagnen och bankade på dess vägg och fönster och skrek. Spårvagnen stannade och jag kunde gå på, men den stackars konduktören, han fick en rejäl utskällning.