De första minnena jag har om kälkåkning var
när vi barn gick till gräsbacken på
Sofiebergsgatan. Det var en mycket liten
backe som inte var det minsta brant. Där
åkte vi på våra mammors sopskyfflar. Dom var
helt förträffliga. Ett bra handtag som vi
satte mellan benen och skyffeln som gled bra
i snön.
När jag blev lite större åkte vi
ofta i Sjömansbacken. Det kunde vara farligt
för att längst ner i backen gick Fjällgatan,
den var mycket trafikerad. Vi ungar var inte
dumma, givetvis svängde vi av och in på
Matrosgatan som var en tvärgata till
Sjömansgatan.
Jag minns att vi barn på Eldaregatan
skilde på kälke och bob. Kälken hade medar
som slutade tvärt längst fram medan bobens
medar gick runt i var sin båge där fram.
Båda hade ratt och broms.
När Sjömansbacken var för hal och isig
kom gatukontorets gubbar och sandade backen
men när dom åkt så hämtade vi barn kvastar
och sopade bort all sand så vi kunde åka
igen..