På Kompassgatan fanns en gammal frisör. Ja, han var i alla fall gammal för mig. Han var strax bortanför tobaksaffären med de goda dofterna. Jag var honom trogen och vägrade gå till någon annan.

En gång fick jag följa med pappa till "hans" frisör på Fjällgatan. Det räckte med att komma in så gallskrek jag så pappa gav upp.

Jag gick alltid själv och klippte mig och nu på senare år har jag förstått att "min frisör" bara klippte två olika frisyrer.

 Efter att ha lagt ut en bräda på armstöden som jag kunde sitta på så kom frågan, alltid samma fråga . "Skall det va bena?"

Jag hade förhållningsorder hemifrån att säga ja, det var enda gången jag hade bena. Sa man nej blev det helsnagg.

Efter kippningen tog frisören en klick brilliantin i en plåtburk vid fönstret och gned in i håret.
Alldeles illgrönt fett!!

Sedan kammade han en bena så att håret låg så slätt som tråd på en trådrulle.

 Gissa om jag var stolt när jag gick ut och kompisarna fick lukta.

Men mamma var inte glad åt det feta håret.