Ofta lekte vi på gatan och använde enkla medel för att ändå ha roligt. Till exempel lekte vi tåg i rännstenen. En var lok och sprang först och resten av barnen kopplade på efter.
Andra lekar var: Bro bro breja, gömme, indian & kåboj m.m.
*
När vi fått godis och ville bjuda kompisarna ropade vi.
"Vem vill ha, sill och spa, den som försten ropar JA".
Då var man populär och alla samlades runt för att bli bjudna.
Jag ville samla på kolapapper, chokladpapper m.m. men mamma Lena tömde mina fickor på kvällarna så det blev ingen samling.
*
Idolerna var många, ibland var det Varg-Olle och då körde vi omkring på våra cyklar och lekte speedway. Drömmen var att få en cykel med speedwaystyre. En annan idol var "Morfar Ginko". Att få höra berättelser om honom var ju sååå kul. Morfar Ginko var en speciell gubbe med stort skägg och han råkade alltid illa ut.
*
Snoddas blev en stor idol för alla!
Jag tror att hela Sverige gick och sjöng "Hadderian haddera". Även vi barn på Eldaregatan. En annan populär sång var "En gång jag seglar i hamn". Vi gick ofta och sjöng dessa sånger.
*
På Sofiebergsgatan fanns ett förgylleri.. Det låg till höger innan trapporna ner till Jungmansgatan började. Där förgyllde dom tavelramar pendyler m.m. med bladguld. Där jobbade en ung kille som lärling och vi barn älskade att reta honom. Vi kallade honom "Gullet".
*

Ofta fick jag gå ärenden till någon affär för mamma eller mormor. Till Charkuteriaffären (i hörnet av Kompassgatan & Sjömansgatan) fick jag gå för att köpa messmör och till mjölkaffären för att köpa bröd. En gång var jag i mjölkaffären och köpte 4 limpor som jag fick i en papperspåse och handlaren sa åt mig att inte tappa bröden. Vad hände! Jo, när jag kom ut på gatan började ett bröd glida ur påsen. Jag försökte att klämma hårdare om påsen med följd att brödet åkte ur och ner på trottoaren. Där stod jag med famnen full och visste inte vad jag skulle göra.
Det var ju inte långt att gå från mjölkaffären till 6:ans port så jag fann på råd. Jag sparkade brödet framför mig på trottoaren. Som tur var kom en dam och såg detta, "Du skall väl inte sparka på brödet" sa hon och hjälpte mig att få brödet tillbaka i påsen.
*
Det bästa som fanns var att få följa med till gottaffären. Det hette ju egentligen "fruktaffären" men vi barn sa , gottaffären. Förutom serietidningar var det ju gott om godis där. Försynt som jag var sa jag aldrig att jag ville ha godis men jag kunde säga
"Min mage längtar efter nåt gott".
Då fick jag för det mesta något.
På en hylla högt upp i affären fanns en stor glaskruka. I den fanns såna där godispäron som var gula med en toning i rött på ena sidan och fyllda med nån slags skum. Blandat med päronen fanns lite större frukter men med samma innehåll. Det var alltid så spännande om man nån gång fick en påse päron för då hoppades man att kanske, fick man en större frukt också.
*

Följde jag med till mjölkaffären kunde det hända att jag fick en slät bulle. Det var kalas!. Men i en annan affär lite högre upp på gatan hade dom maränger men dit gick vi inte så ofta.
*
När jag fyllde sju år kom mamma in i köket där jag satt och lekte vid köksbordet med indianer och kåbojer. "Kom", sa hon, "så ska du få en överraskning". Vi gick in till mormor som låg nedbäddad i sin säng i köket. Försiktigt lyfte hon på täcket, och där, låg en liten, liten hundvalp. Det var min födelsedagspresent. Den hette Clodo och var en dvärgpinscher. I början var det roligt att ha hund men den behövde ju rastas och det var inte alltid så roligt.
En gång när jag var ute med Clodo mötte jag en man som frågade, "Vad heter en sån hund?". "Clodo" svarade jag, för det hette han ju. Mannen verkade arg och snäste "Jag menar, vilken ras är det". Några dagar senare när jag rastade Clodo mötte jag också en man som jag blev tilltalad av. "Vad heter hunden" sa han. Lite blygt och osäkert svarade jag "Menar ni rasen?" och mannen sa förvånat "Det var ett konstigt namn på en hund".