En lekkamrat som hette Kenneth, och som bodde en våning ner hade fått skridskor och berättade flitigt om hur han kunde åka med dom. Jag fick följa med till plaskdammen en gång och se på när han åkte. Det såg så kul ut att jag också ville ha skridskor.

Mina första skridskor var ett par tvåskeniga som spändes fast på kängorna med remmar. Första gången som jag skulle åka med dom, tog pappa med mig till Kikardammen i Slottskogen. Där var det många duktiga skridskoåkare. Det mest imponerande var dom som sprang fart och sedan bara stod upp och åkte av sig själv.
Så skulle jag också göra!

Pappa  hjälpte mig på med skridskorna och det kunde inte gå fort nog, så ivrig var jag. Så fort skridskorna var på sprang jag iväg allt vad jag kunde och ut  på isen.

Pang!

Så satt jag på ändan.
Jag tyckte att alla tittade på mig och skrattade. Ilsket kröp jag av isen och vägrade sedan att ta på mig skridskor igen.